Prestandaförbättring av silverlegering

Silver är extremt mjukt och lätt att bearbeta.För att förbättra dess styrka och hårdhet och öka dess slitstyrka har människor länge tillsatt koppar till silver för att göra silver-kopparlegeringar, som används i smycken, serviser och silvermynt.För att förbättra prestandan hos silver-kopparlegeringar tillsätts ofta nickel, beryllium, vanadin, litium och andra tredje komponenter för att göra ternära legeringar.Dessutom finns det många andra element som läggs till silver kan också spela en stärkande roll.Effekten av legeringselement på Brinell-hårdheten hos silver visas i figur 1. Kadmium är också ett vanligt använt förstärkningselement.

Även om silver är inert i en organisk atmosfär, är det lätt att korrodera och sulfuriseras av en svavelhaltig atmosfär.Att förbättra silvers motståndskraft mot sulfidering är också genom legering, såsom tillsats av guld och palladium för att minska hastigheten på silversulfidfilmbildning.Dessutom kan många basmetallelement som mangan, antimon, tenn, germanium, arsenik, gallium, indium, aluminium, zink, nickel och vanadin också tillsättas till silver för att förbättra dess svavelbeständighet.Det finns många typer av silverbaserade elektriska kontaktmaterial, i legerat tillstånd, och de kan också göras till falska legeringar genom pulvermetallurgi.Deras syfte är att stärka, slita och förbättra elektriska kontaktprestanda.För olika ändamål, lägg ofta till flera komponenter.I lågeffekts glidkontaktmaterial av legeringstyp tillsätts ofta mangan, iridium, vismut, aluminium, bly eller tallium för att öka slitstyrkan.Silverbaserad legerad tillsatsmetall för hårdlödning är den typ av hårdlödningsmetall med flest märken, de mest använda och den största mängden ädelmetaller för hårdlödning.Huvudkraven för hårdlödningslegeringar är svetstemperatur, smältpunkt, vätbarhet och svetsstyrka.Silverlegeringar som hårdlödningsmaterial tillsätts ofta med koppar, zink, kadmium, mangan, tenn, indium och andra legeringselement för att förbättra svetsprestanda